I början på juni 2015 drogs mattan bort under mina och min familjs fötter då jag hittade en knöl på halsen...livet gav sig av på en ny,icke välkommen och för mig okänd resa. Här skriver jag om min resa; jag skrattar, gråter och ironiserar livet som det ter sig just nu. Följ med om du orkar....
Så har jag besökt strålningsenheten på Sahlgrenska. Det var… annorlunda minst sagt… jämfört med annat jag gjort. Jag har bl a fått en form gjuten efter min överkropp så jag ska ligga på exakt samma sätt vid varje strålningstillfälle och jag har fått träna på att andas på rätt sätt och fylla lungorna med lika mycket luft varje gång. Jag har åkt in och ut i en strålningsapparat och framför allt – jag låg i apparaten, naken ner till midjan, fast i min nygjutna form och två personer stod på var sin sida av mig och ritade streck på min kropp samtidigt som jag försökte hålla mig för skratt och låta bli att tänka på hur det skulle se ut för en utomstående. Nu har jag en torso som en mystisk och ödesdigen hokuspokusgud.
Och dagens väntrumskonst – ja, det slog nog det mesta!
(Förlåt - men vad är det för något? En färdigstrålad patient???)
Kittlades ju ända hit när du beskrev att de ritade på dig o du måste ligga stilla!! Får du behålla din nyss gjutna form sen tro?
Installationen på bilden MÅSTE ju ha ett namn - kolla efter det nästa gång!
F.ö - Kram min Vän, har sprungit 18 km terräng OCH simmat 1h för Dig idag <3
Svar:<3<3<3
Ulrika
Gunilla
Den får nog vara kvar. När jag arbetade på vårt sjukhus blev vi konstant bestulna på konst och växter. Min mamma donerade veckotidningar och de försvann.
Kittlades ju ända hit när du beskrev att de ritade på dig o du måste ligga stilla!! Får du behålla din nyss gjutna form sen tro?
Installationen på bilden MÅSTE ju ha ett namn - kolla efter det nästa gång!
F.ö - Kram min Vän, har sprungit 18 km terräng OCH simmat 1h för Dig idag <3