I början på juni 2015 drogs mattan bort under mina och min familjs fötter då jag hittade en knöl på halsen...livet gav sig av på en ny,icke välkommen och för mig okänd resa. Här skriver jag om min resa; jag skrattar, gråter och ironiserar livet som det ter sig just nu. Följ med om du orkar....
Jag och min sura mage var ute idag och gick på eftermiddagen. Vi gick på lövtäckta stigar mot Stamsjön och gick ut på bryggan och satte oss (med risk för urinvägsinfektion) och tittade ut på sjön. Där sammankallade vi spontant till ett möte. Med på mötet var naturligtvis jag och Magen. Men det var även Herr Ledvärk, Fru Halsont, Fröken Ångest, Unge herr Melankoli och Lillasyster Artros. Under mötet bestämdes det unisont (det är säkert, ALLA tyckte som jag) att under de två veckor som kommer innan nästa fas sätter igång, ska alla gemensamt arbeta för att jag ska må bra. Det betyder att Magen ska hålla sig i schack, Herr Ledvärk, Fru Halsont och Fröken Ångest ska hålla sig borta och att Unge herr Melankoli och Lillasyster Artros ska ta en sistaminuten resa till… ja, jag vet inte vart men de ska inte vara här i alla fall. Till att börja med ställde de sig väldigt frågade till detta men då jag förklarade att jag behöver må bra kommande veckor för att inte förvandlas till en bitterkärring som bara fräser åt min omgivning blev alla väldigt tillmötesgående och lovade att rätta sig efter de nya reglerna. Det var bara Den Stora Tröttheten som slank in i slutet av mötet som hade svårt att förlika sig med det nya arbetssättet men då jag lovade att hon var välkommen varje dag, dock inte i lika stor omfattning som innan, accepterade hon fördraget. Det här känns JÄTTEBRA och jag gick från mötet med lätt hjärta. Nu återstår bara att se om alla tänker hålla sin löften att inte komma på besök å det närmaste… har ju gått så där hittills men skam den som ger sig! Någon gång ska ju vara den första.
