Game over

Hemma. Utskriven från Sahlgrenska. Diagnos: ickecancer. Jag vann. Det gjorde jag faktiskt. Boxningsmatchen är slut och jag står som ensam segrare i ringen. Mr H ligger besegrad, nej utplånad, vid mina fötter. Hur det känns? Ja… det känns overkligt för att vara ärlig. Jag tror inte det har sjunkit in ännu. Det tog ett tag för mig att inser att jag hade cancer, det tar nog ett tag att inse att jag inte har cancer också. Jag har levt så länge i det onormala att det blivit normalt. Nu ska det onormala åter bli onormalt och det normala åter normalt. Det tar nog sin tid… och det får det göra. En del säger att det är nu det SVÅRA jobbet börjar. Att under behandlingen finns det en hel stab runt dig som håller koll och skickar iväg dig på olika undersökningar. En cancerkarusell som snurrar hej vilt och din uppgift är att hålla fast dig så gott det går. Sedan, när du är cancerfri, släpps du av karusellen och blir lämnad ifred. Så där står du, lite vimmelkantig, lite yr och väldigt, väldigt trött och undrar vad som hände. Var det bara en ond dröm eller hände det verkligen? Din läkarstab som har hållit dig uppe under så många månader har hittat en annan som tar din plats på karusellen (och så ska det naturligtvis vara, karusellen ska vara till dem som verkligen behöver den). Så kanske är det sant, att det är nu det riktigt svåra börjar. Det är nu jag måste samla ihop min vimmelkantiga och slitna kropp, mina minnen och min lite sargade hjärna och traska iväg på nästa stig mot ett ”normalt” liv, ett liv jag inte levt på många månader. Sedan den 1 juni, i snart sex månader, har cancern upptagit mitt och min familjs liv. Effektivt och smärtsamt trängde den bort tankarna på annat omkring mig, ingenting annat fick plats i min hjärna. Inte masströmningen av flyktingar i världen, inte dåden i Paris, inte morden i Trollhättan. Visst berörde det mig, men inte innerst inne. Det fanns ingen plats för något annat än mr H. Han har styrt mitt liv och mina tankar. Nu måste det vara slut på det. Jag måste kämpa för att återta rodret över min egen skuta. Jag kommer alltid ha mr H:s spöke hängande över mig, han kommer alltid finnas där som en viskning, som en kall vind som vill omsluta mitt hjärta. Men han får bara vara en viskning, han får aldrig växa sig större. Nu måste jag fylla mig liv med det JAG vill, så att jag tränger ut honom så mycket jag kan. Min kamp är inte över, det kommer ta tid innan jag är på banan igen. Men jag kan inte låta mr H ta sådant utrymme i mitt liv som han gjort. I vår börjar jag jobba igen. Bara lite till att börja med, men jag känner mig som Bambi på hal is. Skakig och rädd men också nyfiken. Nyfiken på att stiga in i den värld och verklighet som jag så abrupt kastades ut från i juni. Jag är så tacksam för alla er som följt mig på vägen. Jag är så tacksam för alla fina inlägg och peppningar jag fått. För kramar, för hjärtan, för blommor, för glass. För tankar, för böner, för middagar och städhjälp. För all omsorg som kommit från er. Tänk att ni har stått ut med mig hela vägen. Jag har knappt stått ut med mig själv ibland. Jag tror jag slutar min blogg nu. Jaa… det gör jag. Just nu känns det som jag inte orkar skriva en rad till. Jag vill göra som Törnrosa, lägga mig ner och sova i 100 år (tänk vad mycket HÅR jag skulle ha på huvudet när jag vaknade). Jag är glad att min blogg slutar så här, och inte med det inlägg som jag i min förtvivlan och ångest satt en natt i juni och skrev och som mina anhöriga skulle få lägga ut när jag hade blivit besegrad och dött. När jag hade spelat schack mot Döden och förlorat. Jag är glad att ni slapp läsa det inlägget (som visserligen var rätt fyndigt och galghumoristiskt men ändå). Kanske blir det en annan blogg någon gång. Men inte idag. Och inte om cancer. Ljus och kärlek till er alla. //Ulrika
(bild: google)
Allmänt