I början på juni 2015 drogs mattan bort under mina och min familjs fötter då jag hittade en knöl på halsen...livet gav sig av på en ny,icke välkommen och för mig okänd resa. Här skriver jag om min resa; jag skrattar, gråter och ironiserar livet som det ter sig just nu. Följ med om du orkar....
Usch… idag har det var en tråkig dag. Jag har sovit, sett på film och försökt äta lite mellan varven. Men mest har jag gråtit. Först grät jag för att livet är jobbigt och jag känner hur värken sätter in. Sedan grät jag för att barnen ska tvingas vara med mig när jag är så dålig. Efter det grät jag av tacksamhet för att mina fyra månader av cytostatika är slut, picclinen är dragen och när armen läkt ihop igen kan jag ta ett bad. Så började jag tänka på den kommande strålningen och den långa och mödosamma vägen tillbaka till ett ”normalt” liv. Då grät jag floder. Efter ett tag började jag gråta för att jag grät. Vad har jag att gråta för? Har cancern inte knäckt mig än tänker jag inte låta den göra det nu. Ni hör ju… jag är ett vrak idag… nu är det snart kväll och jag orkar inte gråta mer idag. Nu får det vara nog.
STORA KRAMEN och en hand att hålla i <3