I början på juni 2015 drogs mattan bort under mina och min familjs fötter då jag hittade en knöl på halsen...livet gav sig av på en ny,icke välkommen och för mig okänd resa. Här skriver jag om min resa; jag skrattar, gråter och ironiserar livet som det ter sig just nu. Följ med om du orkar....
Jag har haft en fin vecka, en bra vecka. Kanske därför som fallet till Tröstlöshetens mörka skrymsle blir desto svårare. För just nu kan jag inte glädjas åt veckan som varit. En vecka där jag träffat vänner, hälsat på mitt jobb, ätit mat som faktiskt smakar gott och tankat energi som jag så väl behöver. Just nu kan jag bara se alla dagar, alla timmar som mr H har stulit från mig och folk runt omkring mig. Timmar och dagar som han fyllt med ångest och sorg. Timmar som vi kunde använt till något annat. I sex månader har han funnits där och gnagt sig in i våra liv, fyllt dem med ilska, sorg, rädsla och maktlöshet. Idag är han ingen realitet på samma sätt som han var då men spåren efter hans framfart är i högsta grad verkliga. Jag både längtar och fasar inför tisdagen då sista fasen i min behandling startar. Jag längtar efter den för jag vill få ett slut på behandlingen, jag vill kunna säga: ”ja, jag fick cancer men idag är den död och jag är färdigbehandlad”. Jag fasar inför den för att ännu en gång ska jag tvingas känna mig som en laboratorieråtta, en försökskanin. Jag är inte jag, jag är bara en kropp som ligger fastspänd i en ställning som ska utsättas för strålning. Som en statist i en dålig science fictionfilm. Jag längtar efter den dagen då jag återfått kontrollen över min kropp. Jag vill inte hamna mer i situationer där jag på fullaste allvar ska sitta och diskutera min avföring med en främmande människa, jag vill inte sitta halvnaken framför en hop doktorer och låtsas att det känns helt normalt…det är inte så att jag är pryd men vissa saker kanske jag vill välja själv när jag vill visa eller prata om… nu är jag TRÖTT på det här! Blä!!!!
😢❤️