I början på juni 2015 drogs mattan bort under mina och min familjs fötter då jag hittade en knöl på halsen...livet gav sig av på en ny,icke välkommen och för mig okänd resa. Här skriver jag om min resa; jag skrattar, gråter och ironiserar livet som det ter sig just nu. Följ med om du orkar....
Jag berättade för min personal på Sahlgrenska om mitt halsont och om de hade någon idé hur jag skulle göra. ”Jaa…” sa en av dem, ”har du någon panodil hemma?” ”Ja då, det har jag” svarade jag. ”Ja ha”, sa hon och tittade uppfodrande på mig, ”tar du det då?” ”Ja…jo, det gör jag väl” svarade jag lite svävande. ”Hur många då?” frågar hon uppfodrande. ”Ja…en…typ” säger jag. Kvinnan spänner ögonen i mig och säger lätt föraktfullt: ”EN? Du kan ju inte bara ta EN, det hjälper inte. Du ska ta…” och så kom det en hel föreläsning om hur mycket och ofta jag skulle ta för att det skulle hjälpa. Om inte det hjälper skulle jag få starkare saker utskrivet. Hm… jag är uppenbarligen inte så bra på att medicinera mig själv… så det blev en sväng via apoteket på hemvägen. Nu är jag laddad!
