I början på juni 2015 drogs mattan bort under mina och min familjs fötter då jag hittade en knöl på halsen...livet gav sig av på en ny,icke välkommen och för mig okänd resa. Här skriver jag om min resa; jag skrattar, gråter och ironiserar livet som det ter sig just nu. Följ med om du orkar....
Nu är det 16 dagar tills min behandling är slut. 12 strålningsdagar och fyra helgdagar. Det är ju ingenting. Jag borde jubla av lycka… Men jag orkar inte jubla och skutta av lycka och glädje. För så fort jag blir glad över det faktum att behandlingen snart är slut tänker jag på hela sommaren och hösten som mr H levde loppan och jag blir alldeles rasande vid tanken på all tid han stulit från mig! Det är OTROLIGT tröttsamt att ha så motstridiga känslor i kroppen på samma gång, ni anar inte… Så jag kör bara på, jag väljer bort att vara glad för då slipper jag bli arg. Jag gör mig tom på känslor… det är lättast just nu. Låter det knäppt? Det gör det säkert, men det är så jag gör för att överleva den här sista tiden…
Låter som en strategi som håller - men jag tror att du kommer fnissa till då o då, le en smula åt ngt, bli varm i hjärtat och känna glädje. Den Ullerika känner jag!
Kramiz 🍀 ❤️ 💋