I början på juni 2015 drogs mattan bort under mina och min familjs fötter då jag hittade en knöl på halsen...livet gav sig av på en ny,icke välkommen och för mig okänd resa. Här skriver jag om min resa; jag skrattar, gråter och ironiserar livet som det ter sig just nu. Följ med om du orkar....
Idag hade jag kvällstjänstgöring på Sahlgrenska. Så dagen idag såg jag som en förlängning av helgen. Helgen var lugn och skön och gick i ett makligt tempo. Jag förväntade mig att dagen skulle gå i samma tecken. Och så var det till att börja med. Efter att jag följt barnen till skolan gick jag en lång promenad i ett frostigt och vackert Lerum där kylan gjorde mina kinder röda. Väl hemma tog jag en varm dusch, åt lite mat och slängde mig i soffan för att titta på en film. Efter filmen låg jag där i soffan och bara njöt av livet och tänkte på allt och ingenting. Och då, när jag låg där och hade det gott, sa det plötsligt PANG… och Fröken Ångest kom inrusande i huset. På en mikrosekund snörde hon ihop min strupe så det kändes som jag inte fick luft. Det var som hon tittade lite föraktfullt på mig och sa: ”Ja du Ulrika, du ska ju inte tro att bara för att du nu har sluppit den fysiska smärtan så är allt färdigt. Du ser, jag lämnar inte dig, jag finns här i kulisserna och kommer fram när du minst anar.” Sedan vände hon och gick mot ytterdörren, tittade på mig och log skadeglatt och utbrast: ”Dessutom är du JÄTTEFUL utan hår, bara så du vet.” Så slängde hon med sin egna långa hårman och försvann ut genom ytterdörren. Kvar låg jag i soffan, fullständigt tillintetgjord. Jag kunde andas igen och tårarna började forsa. Jag grät och grät och grät. Jag kände på mitt kala huvud och förbannade mitt fula hårlösa jag. Så tog jag ett djupt andetag, torkade tårarna och samlade ihop mig (för tusende gången i ordningen). Så väste jag mot den stängda ytterdörren: ”Jag kanske är FUL men jag är i alla fall inte ELAK OCH RUTTEN som du!”
Du är FIN inte ful!!