I början på juni 2015 drogs mattan bort under mina och min familjs fötter då jag hittade en knöl på halsen...livet gav sig av på en ny,icke välkommen och för mig okänd resa. Här skriver jag om min resa; jag skrattar, gråter och ironiserar livet som det ter sig just nu. Följ med om du orkar....
I morse åkte jag taxi med en riktig räpa! Inte taxichauffören, han var hur trevlig som helst. Först hämtade han mig och sedan åkte vi till en annan adress i kommunen och skulle hämta upp en till. Det var lite svårt att hitta, taxichauffören fick ringa upp kvinnan och be om vägbeskrivning. Då hamnade vi rätt, det var verkligen en avkrok hon bodde på. Damen steg in i taxin och jag hejade glatt på henne. Sedan tänkte jag att vi två ska ju ändå tillbringa ca 40 minuter tillsammans så jag kan ju säga något… käckt till henne. Jag vänder mig mot henne och säger glatt: ”Här har jag varit och sprungit flera gånger. Jag har ofta undrat vart den här avtagsvägen leder. Tänk, nu vet jag det.” Damen vänder sitt huvud mot mig och tittar på mig med samma äcklade min som man använder när man tittar på något obscent som fastnat under ens skosula. Sedan vänder hon sig mot chauffören och talar med HÖG och iskall röst om att DEN ÖVERVÄGANDE MAJORITETEN av taxichaufförer hittar till hennes adress UTAN att behöva ringa och få vägbeskrivning. Behöver jag säga att vi åkte i tystnad resten av vägen?
Älskar dina beskrivningar❤️ Kram / Mirjam