I början på juni 2015 drogs mattan bort under mina och min familjs fötter då jag hittade en knöl på halsen...livet gav sig av på en ny,icke välkommen och för mig okänd resa. Här skriver jag om min resa; jag skrattar, gråter och ironiserar livet som det ter sig just nu. Följ med om du orkar....
Natten till idag var första natten sedan cellgifterna började som jag inte vaknade genomsvettig efter två timmars sömn. Så det går framåt (fast i myrsteg). Jag måste lära mig att komma ihåg det när jag ramlar ner i ett sådan trötthets- och utmattningshål som jag befann mig i igår. Det blir bättre, sakta men säkert. Men när jag står där och vacklar på kanten till hålet, som en som druckit för mycket roliga drinkar, så finns ingen energi kvar att tänka så. Det är först när jag fått ramla ner i hålet och gråtit en stund som de tankarna orkar sippra in i hjärnan. Och det ger mig kraft att kravla upp och jag ligger flämtande och ihopkrupen på kanten och kippar efter luft. När jag vilat färdigt reser jag mig och stretar vidare. Mot nästa mål och mot nästa fallgrop… som ett evigt kretslopp…
