I början på juni 2015 drogs mattan bort under mina och min familjs fötter då jag hittade en knöl på halsen...livet gav sig av på en ny,icke välkommen och för mig okänd resa. Här skriver jag om min resa; jag skrattar, gråter och ironiserar livet som det ter sig just nu. Följ med om du orkar....
Om du tycker att ditt liv är för roligt och att det inte räcker med det elände som är; flyktingar som flyr undan krig, bomberna i Paris och morden i Trollhättan, så kan du sätta dig på strålningsenheten på Sahlgrenska. Där får du ta del av så många sorgliga öden av de andra som sitter där. Idag träffade jag en kvinna som var där för andra gången i livet då hon fick återfall ett år efter att hon opererat bort ena bröstet pga bröstcancer. Hon hade fått cytostatika sammanlagt 17 gånger och nu strålning 25 gånger. Det är ju ingen tävlan i vem som har det eländigast, ingen som är där är lyckligt lottad men just då kände jag mig väldigt lycklig som bara har en vecka kvar av min behandling. Förhoppningsvis kommer jag aldrig mer behöva vare sig mer cellgifter eller strålning. En gång får liksom räcka…
