I början på juni 2015 drogs mattan bort under mina och min familjs fötter då jag hittade en knöl på halsen...livet gav sig av på en ny,icke välkommen och för mig okänd resa. Här skriver jag om min resa; jag skrattar, gråter och ironiserar livet som det ter sig just nu. Följ med om du orkar....
Jag är helt slut när jag har fått strålningen. Kroppen är alldeles klibbig av svett och jag är så trött så jag är alldeles yr. Jag tänker att vår kropp inte är byggd för att ligga under en strålningsapparat. Våra stressreaktioner passar inte in där. När adrenalinet pumpar ut i kroppen och vi blir stressade vill vi jaga ett djur och lägga ner det, vi vill gå i närkamp med det som vi upplever som hotfullt. Vi kanske vill fly och gömma oss. Det är vad våra kroppar är byggda för. De är INTE byggda för att (i upplevda hotfulla situationer) ligga stela på en kall brits och andas lugnt… det går emot varenda princip och varenda impuls som finns inbyggt sedan urminnes tider. Men men, det som inte dödar, det härdar sägs det. Och idag är det sista strålningen för den här veckan. Tänk – hela helgen får jag andas precis som jag vill… vilken lyx!
Hoppas att det går bra idag och att du får en skön och vilsam helg sedan. Kram💕!